måndag 1 april 2013

Äckligt bra


Senast jag såg Paul McCharty var på Moderna Museet med Head shop/Shop head-utställningen 2006.

Den gången tillsammans med skrikande småbarn och upprörda föräldrar som ursinnigt höll för ögonen till de små i det att McChartys jätteinstallation ”The Houseboat” dök upp i ett av rummen. Pauls version av Disneys Pirates of the Carribean.

Jag kunde inte den gången avgöra om det var Mcchartys verk eller folks reaktioner som var mest intressant att iaktta.

För två veckor sedan fick jag testa vilket det var. Då hade nämligen Galleri Nord-Norge en mindre utställning av dito bestånde av två videoinstallationer (Family Tyranny och Painter).

Family Tyranny

I receptionen på galleriet satt  en yngre dam, och då jag var på väg att ta ett utställningsprogram ursäktade hon sig generat att utställningen var något ”speciell”.
– Det hoppas jag, sa jag. Har det varit många här och sett på den? 2 stycken innan dig blev svaret.

Jag började med kortfilmen ”Family Tyrrany (1987, 08;18 min)” som utspelar sig i typisk McCharty-arkitektur. Det vill säga små, trånga träbaracker som kan vara svårforcerade, och inte sällan innehåller hål och öppningar som ägnar sig för tjuvkikande. Temat är våld i mindre sociala sammanhang, som inom en familj eller ett parförhållande. I filmen är det Paul själv och hans son som framställer en våldsam scen där fadern misshandlar sonen ända tills sonen säger att han måste gå till skolan. Sonen kan fly misshandeln, medans fadern blir kvar, fångad i de trånga träbarackerna. Ensam med våldet som enda struktur. Ångerfullt börjar fadern tvätta en liten docka samtidigt som han upprepande mumlar;...förlåt, jag är så ledsen, förlåt, pappas lilla pojk....

Utanför komfortzonen

På väg till nästa videoinstallasjon passerade jag på nytt receptionen. Mest för att inte stressa den unga damen log jag lite smått, och nickade för att försäkra henne om att jag var ok.

Nu kunde jag också konstatera att de stora vita utställningslokalerna var helt tomma. Inte en kotte var det där.
 
Nummer två på programmet var en riktig långfilm ” Painter (1995, 50:01)” där Paul utforsker de sista arbetena till konstnären William de Kooning, och hans altzheimer-sjukdom men också den sjuka konstvärlden och konstsamlarna runt honom.

Även här kan man lätt känna igen arkitekturen med begränsade ytor, där konstnären svamlar runt i sjukhuskläder mellan sovrummet och ateljen bärandes absurt stora färgtuber och penslar skrikandes sitt eget namn.



 

Det är lätt att konstatera att man flera gånger under den 50 minuter långa filmen kan känna sig pressad långt utanför komfortzonen. Är det något som är säkert så är det att man inte kan gå oberörd från en McCharty-utställning. Visst är det absurt, äckligt, stört, stötande, upprörande, farligt (?), sjukt och irrationelt.

Nu var jag som sagt själv i den stora salen och bevittnade hur Paul spelandes William de Kooning högg av sig själv sin egen gigantiska plastfinger med en slaktarkniv, och jag hade altså ingen möjlighet att iaktta andras reaktion. Jag blev ensam kvar att hantera mina egna känslomässiga gränser.
 
 

Man kan blunda, se bort eller tänka att det bara är ketchup. Precis som mina föräldrar sa då jag var liten och jag råkade se något olämpligt på TV. Distansera sig.
Uställningen hette förresten ”Ketchup och blod”.

Det är lika intressant

När jag lämnade uställningslokalen, utan mataptit, förstod jag att det är lika intressant. Både McChartys verk och folks reaktion på det han gör.

Det är ingen slump att han ofta lånar teman och format från tv-serier, porr och skräckfilmer. Det är i den mediepräglade vardagen som Paul vill vara för det är där vi dagligen är vana vid att kunna skilja mellan ketchup och blod, iscensättelse och verklighet. Tror vi.

För vad är det som är så upprörande med dessa utställningar när man dagligen kan sätta i sig en bättre middag i soffan framför nyheterna där världens orättvisor och plågor blir serverat på bästa sändningstid? Det som dessutom är verklighet. Inte ketchup.

När föräldrarna till de skrikande småbarnen från utställningen på Moderna för några år sedan idag utan tvekan köper dataspel med titlar som Assassins, Crysis, Sniper, Gears of War, Battlefield osv. kan man verkligen börja att fråga sig vad det är som upprör?

Till daglig är det massor av minst lika absurda, äckliga, störda, stötande, upprörande, farliga (?), sjuka och irrationella scener som de i Paul McChartys uställning som vi (förhoppningsvis) klarar att ta avstånd från.
Men på något märkligt vis är det inte lika enkelt på en konstutställning.

onsdag 21 november 2012

Välkommen

Välkommen till bloggen inga ord inga visor.

Tidigare bloggade jag mest om min löpning, och idrott. Det gör jag fortfarande men nu föregår det HÄR.

Den här bloggen ska handla om allt annat än löpning. Kanske. Jag tror jag får svårt att helt skilja mig från det. Det är ju trots allt en av mina stora passioner i livet, och det skulle bara bli en komplicerad skilsmässa.

Anledningen till att jag startar den här bloggen parallellt är för att jag länge kännt ett behov av att kunna skriva mer fritt. Utan tema, ramar, och begränsningar.

Det finns också en längtan att utvecklas språkligt. Testa olika stilar och möjligheter bland de formationer vi kallar bokstäver. Dessutom är det få saker som ger lika stor självinsikt, som det skrivande och berättande gör.

Berättande kan vara sant eller osant. Jag hoppas att den som följer den här bloggen läser raderna. Men det är inte förbjudet att läsa mellan dem heller.

Jag kommer att bjuda in en del andra personer som ska få blogga här också. Vad de skriver får vara deras sak. Det handlar om att berätta.

Ibland kommer jag också låta mitt alter-ego, Ingman Bergvar, få blogga här. Mest för att kunna skriva om allt. Även det svåra. Som döden till exempel.

God läsning.