Senast jag såg Paul
McCharty var på Moderna Museet med Head shop/Shop head-utställningen 2006.
Den gången
tillsammans med skrikande småbarn och upprörda föräldrar som ursinnigt höll för
ögonen till de små i det att McChartys jätteinstallation ”The Houseboat” dök upp i ett av rummen. Pauls version av Disneys
Pirates of the Carribean.
Jag kunde inte den gången
avgöra om det var Mcchartys verk eller folks reaktioner som var mest intressant
att iaktta.
För två veckor
sedan fick jag testa vilket det var. Då hade nämligen Galleri Nord-Norge en
mindre utställning av dito bestånde av två videoinstallationer (Family Tyranny och Painter).
Family Tyranny
I receptionen på
galleriet satt en yngre dam, och då jag
var på väg att ta ett utställningsprogram ursäktade hon sig generat att
utställningen var något ”speciell”.
– Det hoppas jag, sa jag. Har det varit
många här och sett på den? 2 stycken innan dig blev svaret.
Jag började med
kortfilmen ”Family Tyrrany (1987, 08;18
min)” som utspelar sig i typisk McCharty-arkitektur. Det vill säga små,
trånga träbaracker som kan vara svårforcerade, och inte sällan innehåller hål
och öppningar som ägnar sig för tjuvkikande. Temat är våld i mindre sociala
sammanhang, som inom en familj eller ett parförhållande. I filmen är det Paul
själv och hans son som framställer en våldsam scen där fadern misshandlar sonen
ända tills sonen säger att han måste gå till skolan. Sonen kan fly misshandeln,
medans fadern blir kvar, fångad i de trånga träbarackerna. Ensam med våldet som
enda struktur. Ångerfullt börjar fadern tvätta en liten docka samtidigt som han
upprepande mumlar;...förlåt, jag är så
ledsen, förlåt, pappas lilla pojk....
Utanför komfortzonen
På väg till nästa
videoinstallasjon passerade jag på nytt receptionen. Mest för att inte stressa den unga damen log jag
lite smått, och nickade för att försäkra henne om att jag var ok.
Nu kunde jag också
konstatera att de stora vita utställningslokalerna var helt tomma. Inte en
kotte var det där.
Även här kan man
lätt känna igen arkitekturen med begränsade ytor, där konstnären svamlar
runt i sjukhuskläder mellan sovrummet och ateljen bärandes absurt stora
färgtuber och penslar skrikandes sitt eget namn.
Det är lätt att
konstatera att man flera gånger under den 50 minuter långa filmen kan känna sig
pressad långt utanför komfortzonen. Är det något som är säkert så är det att
man inte kan gå oberörd från en McCharty-utställning. Visst är det absurt,
äckligt, stört, stötande, upprörande, farligt (?), sjukt och irrationelt.
Nu var jag som sagt
själv i den stora salen och bevittnade hur Paul spelandes William de Kooning
högg av sig själv sin egen gigantiska plastfinger med en slaktarkniv, och jag
hade altså ingen möjlighet att iaktta andras reaktion. Jag blev ensam kvar att hantera mina egna känslomässiga gränser.
Man kan blunda, se
bort eller tänka att det bara är ketchup. Precis som mina föräldrar sa då jag
var liten och jag råkade se något olämpligt på TV. Distansera sig.
Uställningen hette förresten
”Ketchup och blod”.
Det är lika intressant
När jag lämnade
uställningslokalen, utan mataptit, förstod jag att det är lika
intressant. Både McChartys verk och folks reaktion på det han gör.
Det är ingen slump
att han ofta lånar teman och format från tv-serier, porr och skräckfilmer. Det
är i den mediepräglade vardagen som Paul vill vara för det är där vi dagligen
är vana vid att kunna skilja mellan ketchup och blod, iscensättelse och
verklighet. Tror vi.
För vad är det som
är så upprörande med dessa utställningar när man dagligen kan sätta i sig en
bättre middag i soffan framför nyheterna där världens orättvisor och plågor
blir serverat på bästa sändningstid? Det som dessutom är verklighet. Inte
ketchup.
När föräldrarna
till de skrikande småbarnen från utställningen på Moderna för några år sedan
idag utan tvekan köper dataspel med titlar som Assassins, Crysis, Sniper, Gears of War, Battlefield osv. kan man verkligen börja att fråga
sig vad det är som upprör?
Till daglig är det
massor av minst lika absurda, äckliga, störda, stötande, upprörande, farliga
(?), sjuka och irrationella scener som de i Paul McChartys uställning som vi
(förhoppningsvis) klarar att ta avstånd från.
Men på något märkligt vis är det inte lika enkelt
på en konstutställning.